lilla A

Jag tycker det är ganska otroligt ibland hur en del människor väljer att se det negativa i allting omkring sig. När det egentligen inte borde finnas något negativt att se. Jag förstår inte vad som gör att det pessimistiska alltid måste överta. Och med detta säger jag inte att inte jag då och då väljer att se det hopplösa i alla situationer, för det gör jag. Tillfälliga sammanbrott av deppression och gråt för jag tycker livet ibland är mig orättvist. Men sen skakar jag det av mig, tar ett djupt andetag och inser att jag det jag har att vara tacksam för väger över det dåliga med miljoner. För jag har det bra. Jag har det sjukt bra. Jag har en fullkomligt underbar människa som älskar mig och värderar mig högt. En fantastiskt underhållande hund som genom att locka mig till skratt nog förlängt mitt liv med år. En otrolig familj som ställer upp för mig i våt och torrt. Vänner som inte blinkar eller väntar en sekund på att backa upp mig. Jag bor i ett jävligt vackert land där jag har frihet, mat och möjligheter. Jag har ett jobb som försörjer mig, ett tak över mitt huvud (snart ett jävligt vackert tak dessutom) och jag har varit lyckligt lottad genom livet.
Det handlar bara om hur man ser det. Är glaset halvfullt eller halvtomt?