lilla A

Formexmässan sparkade igång idag. Åhhhh vad jag kunde gett mycket för att vara där nu. Men så blev det tyvärr inte, trots att jag planerade det sedan länge. Ibland tappar man orken...

Jag har sett en film som jag tyckte var magisk. Så magisk att jag såg den igen. Och sedan var jag tvungen att leta upp ettan som kom ut någon gåmg på 80-talet och se den med.
Antar att det är datanörden i mig...




Finaste flickan på länge. Och hon har min gamla frill...

Läget är villrådigt just nu.
Förra årets personligt och yrkesmässigt uppsatta mål nådde jag fram till så när som på en hårsmån. Nu är det nytt år och dags att sätta upp nya mål.

På det personliga planet är målet att innan årets slut få stammarna bytta, renoverat badrummet och sen sälja min lilla förtjusande etta och istället köpa lägenhet/hus (eller någonting ditåt), med en storlek, en känsla och på ett läge där vi känner att vi kan stanna ett tag. Var detta läget ska befinna sig har vi inte helt klart för oss. Men som känslan är nu lutar det lite åt Lomma.

Det där med giftemål jobbar jag hårt på ;) Friat har jag nog gjort en 45 gånger nu. Och han säger Ja varenda gång. Men följt av ett "sen".

För övrigt var det ju det där med halvmaran. Det är ju också ett mål. Jag ska klara det, bannemej!

Men det är på det yrkesmässiga planet villrådigheten kommer in. Jag har ännu inget mål i sikte. Jag har inte kommit på något nästa steg. Jag har inte någon klar fokuserad plan. Å ena sidan är jag sjukt glad för och nöjd med att jag lyckades få den tjänsten jag har. Och jag ska inte klaga. Det finns många många som vill ha mitt jobb, och jag har väldigt kul när jag är där. För det mesta. Men å andra sidan ser jag inte det som en långsiktig lösning. För mig personligen och för mitt välmående. Jag har ofta en känsla av att jag är överkvallificerad för det jag fysiskt verkligen gör. Jag behöver utmaningar, jag behöver få tänka, planera, organisera. Framför allt måste jag ha ett mål! Utan mål vandrar man planlöst och då driver livet en förbi.
Så ska jag hålla ut, satsa stenhårt och hoppas på förändring? Eller jag ska ta saken i egna händer och göra vad jag kan för förändring i riktningen dit jag önskar jag vore?



Idag har varit en sån dag då jag varit redo att kasta in handduken.
Ouppskattning, Kritik, Stress och Tidsbrist. Och då blir allt halvdant. Trött som en traktor är jag och galet sugen på att knäcka flaskan med skumpa som står gömd bakom tvn. Mannen är inte hemma heller, så jag har ingen att klaga för eller få medlidande av. Nä han sitter väl i värmen i Kapstaden och har det trevligt ihop med grabbarna på företaget han outsourcar till. Tolle. Det är ju jag som behöver komma bort.

Jag kikade igenom bloggen för ett par dagar sedan och insåg att jag skrivit en hel massa dumheter. Dessutom hade den blivit mer till en börda än ett nöje. Så därför bestämde jag mig för att radera. Underbar känsla må jag tillägga. Att radera sitt förflutna. Bara såddär...

Så nu börjar jag om. Det är januari. 2011. Och jag fyller 32 år i år.



Hej. Jag heter Anna, och jag gillar petrolblått. Och Orange.
I helgen bestämde jag mig för att måla om lite. Gissa vilken färg det blev? Jag kan ge dig en ledtråd. Det var inte orange.
Något jag också älskar är min sambos pappas slagborr. Den och jag har haft många fina stunder. Och av en händelse är den petrolblå.



Jag tycker om saker. Fina saker. Onödiga saker. Användbara saker. Saker helt enkelt. Och jag tycker om när alla dessa saker har en bestämd plats.



Jag tycker om mat. Lite väl mycket ibland. Vilket har resulterat i att jag nyligen köpt gymkort. Maten och så naturligtvis den anledningen att jag ska springa halvmara i maj.


Nu får det vara nog. For now.












...och lite gott bakom tvn...